Erfarenhet

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på livet. Och dess förgänglighet. Vi kommer inte leva för alltid. Vad som händer därefter är upp till var och en att grunna på. Ingen vet med säkerhet. Kanske är det alla dessa tankar som lett till att jag behövde kontakta en tidigare väldigt nära nära vän (läs mitt ex), för att prata ut. Knyta ihop säcken. För om han skulle försvinna- då skulle jag inte kunna förlåta faktumet att jag inte försökte.

Möttes. På restaurangen. Nervöst fingrande. Igår. Ett och ett halvt år sedan vi sågs. Luften gick ur mig. Så mycket känslor. Så förbannat mycket känslor. Mixen stavas kärlek, kärlek och sorg. Sorg för att det inte gick. Det gick aldrig att reparera. Var det någonsin bra? Eller var det bra och kanske bara jag som var krävande? Så mycket frågor. Så lite tid. Så mycket rädsla. Vill jag ha honom? Vill jag ha honom överallt annat? Smärta. Det finns en historia. En lång historia mellan oss. Längre än den jag skapat med den man jag umgås med nu.

Att mötas. Prata. Ställa de obesvarade frågorna. Se in i dessa välbekanta vackra ögon och förnimma faktumet – jag har mognat. Jag både vill och behöver mer än det han någonsin har kunnat erbjuda mig. Och det är hans förtjänst. Denna erfarenhet. Tack för att jag har fått växa genom dig.

DSC_2727

blogstats trackingpixel

Att dö. Vad händer efter?

Inte något vi diskuterar över en kafferast. Givetvis, det är inte en sådan upplyftande diskussion. Jag inbillar mig dock att det är bra att meditera över frågan. Eller snarare faktumet. Att dö. För det kommer vi alla att göra. Förr eller senare. Av sjukdom/olycka eller ålder. Det är det enda vi vet. Ändå drar vi oss för att prata om döden. Det är synd. Jag tror att det skulle kunna avdramatiseras, kanske få sin naturliga prägel och inte vara så laddat. Jag tror att de flesta av oss vet att det vi inte talar, väljer att blunda för – så småningom kommer att drabba en med enorm kraft.

Igår fick jag reda på att min närmsta vän och familjemedlem gick bort. Jag längtar tills vi ses igen. För i min värld, kommer vi göra det! Grunnar lite på faktumet att ett djur kan betyda lika mycket som en människa. Han fanns alltid där. Alltid snäll. Alltid tröstande och aldrig med en dold agenda. Alltid äkta. Alltid enkel. Min idol.

DSC_2186

Lång vecka med tungt slut. Vädret är grått och jag känner mig degig. Träningen, vad hände med den? Att inte träna är att inte ta hand om sig själv. Idag har jag en dag. Bara har en dag. En dag som bara är. Bläh.

blogstats trackingpixel

Fake it until you make it ?

Det låter så enkelt. Kanske är det precis så det är?

Jag tror på placebo. Tankens kraft. Att tro på något. Benhårt. Om det är något jag har fått erfara genom mina dagar så är det just det. Tankens kraft. I detta fall pratar jag om de negativa tankarna som kan hamna i så nedgångna hjulspår där hela världen hamnar i en blurrig tunnel. Att inte veta vad som är upp eller ned , där alltet tycks sakna konturer och man flyter ut och äts upp av ens omgivning. Sängen. Golvet. Väggarna. Skinnflådd. Kvar finns ett äppelskrutt av en själv. Om ens det.

Den senaste veckan har jag nu provat motsatsen. Tankens kraft till att uppnå motsatsen. Och jag vill påstå att det händer grejer. Bara efter tredje -fjärde dagen. Idag: världsvan. Cool. Snygg. Rolig. Älskvärd mot mig själv. Tillåtande. Tillräcklig. Jag vill vara så förbannat jävla tillräcklig. SÅ- För att nu hjälpa detta motsatstänk adderar jag några extra kraftfulla detaljer (och slås av hur roligt det är- trots att det är så långt ifrån jag)- måla naglarna! WOW! Det är ju så underskattat! Sminka ögonbryn? Alltså- aldrig hänt sedan jag rakade bort dem i 14 års åldern. Pärlor i öronen. Kanske det vackraste som finns. Gå ut. Se dina medmänniskor, var snäll och Äg dagen.

 

you are enough you are so enough it’s unbelievable how enough you are

 

DSC_3711

blogstats trackingpixel

Att mötas

Det är så härligt. Med möten. Människor emellan. Och att möta nya människor! Det trevande som sker innan. Försiktigheten. Känna av situationen. Stämningen. Hur nära kan jag komma den här personen? Hur långt kan den här personen släppa in mig? Givet förutsätter detta att jag har valt att vara nyfiken, mottaglig och genuin när jag bemöter någon.

Situationer som dessa händer inte så ofta. Möta någon helt ny. Speciellt inte här i Sverige. Talar av egen reflektion nu men jag tror många svenskar undviker kontakt med ”främlingar” – något vi fostrats hårt av föräldrarna. Det skall vara trygghet. Vi är ett trygghetsknarkande land. Och det är såklart bra men inte så berikande i längden.

Försöker utmanar mig själv att ta kontakt med främlingar och låta främlingar ta kontakt med mig. Inte alltid men relativt ofta.  När jag promenerar på stan. Frågar någon om vägbeskrivning. Är i mataffären. Hos frisören. På stranden. På restaurangen. På gymmet. Visst, det kan ALLTID finnas olika intentioner till mötet. Så är det – även med ens närmast sörjande. Jag och min karl (ja just nu verkar vi vara tillsammans) vi har helt olika intentioner i vår relation. Men vi försöker få dem att synka. Och pratar om dem. Det viktigaste- Varför. 

 

Några av mina mest starka och emotionella möten kommer när jag gett mig hän att prata med en ”främling”. En del av dem är några jag skulle kalla vänner. Och bjuder hem. På middag. Och prat.  Reder i Beteenden. Viljor. Vanor. Existentiella reflektioner. Är.

Våga. Ta kontakt.

 

DSC_2694

 

 

blogstats trackingpixel

Utkast

Villfarelser. Visar att humor gränsar till ångest. Att visa bilden speglar nödvändigtvis inte att jag anser mig vara sjuk i huvudet. Även om jag idag känner mig just sjuk. I huvudet. Och Vad fan är sjuk i huvudet- egentligen? Varför har det ens en negativ klang? Det är väl bara jobbigt- snarare. Liksom det är att vara sjuk i halsen. Sjuk i magen. Sjuk i benet. Problemet är att sjuk i huvudet har blivit ett skällsord snarare som man slänger sig med till folk som beter sig annorlunda eller illa. Och isåfall var går gränsen för vad som är att vara sjuk i huvudet? Redan där behöver man ju bena ut vad som räknas till huvud. Skala. Skala. Skala. Och när är man sjuk? Vad är friskt? 

Jag orkar inte. Den här dagen har varit jobbig. Känt mig överkörd. Förminskad. Äcklad. Besviken. Arg. Obekräftad. Tillintetgjord. 

 

Konsten att acceptera olikheter. Acceptera någons tystnad. Och att räkna till tio. Acceptera. Acceptera att jag har svårt att acceptera att jag inte kan acceptera mitt icke accepterande.

 

Acceptera att jag inte- just nu- behärskar  konsten att INTE låta saker jag inte kan kontrollera få påverka mig. Acceptera att jag reagerar mer än vad jag vill just nu.

Och ha förståndet att inse att jag är en förbannat bra person ändå. Gahh. Klart slut. Ge mig styrka att ta ena foten framför den andra.

 

DSC_3369

blogstats trackingpixel

Provokativ

Är det så man uppfattas? Kanske.

Bryr jag mig? Ja. Kan jag förändra andras tankar? Nej. Bara när de själva är mottagliga.

Och Jo -Detsamma gäller för mig. Givetvis.

 

Jag vill aldrig sluta lyssna. Jag vill aldrig sluta prata. Heller, vill jag aldrig sluta fråga. Det finns så oändligt mycket sorg. oro. rädsla. ilska. tomhet. funderingar. tankar. sånt som bara stannar inuti en. Om det stannar inuti en. Så växer det. och blir större. och fastnar. i kroppen. i nacken. i bäckenet. i ryggen. i talet. i kommunikationen. i själen. släpp ut det. Släpp ut det inför dig själv först. Etikettera vad:et, hur:et och varför:et . Och mycket viktigt- Ta sedan ansvar för dig själv. Låt ingen annan (vän, kollega, bekant, läkare, notis, bok, familj, psykolog etc) rasera din världsbild utan lyssna och acceptera andras världsbilder. Ta till dig i det som ger funktionellt värde i ditt liv. Välj vilka du vill bida energi på. Dem finns. Och du hjälper andra genom att visa dig mänsklig.

 

Jag ser det varje dag. Visa dig mänsklig och sårbar. Det är tråkigt att folk uppfattar mig provokativ. Men jag accepterar det. Mitt syfte är högre och jag kommer aldrig sluta visa mig sårbar.

 

Älskade pappa. Jag önskar du hade vågat visa dig sårbar nån gång. Och berätta vad du kände. Men Jag förstår pckså att du gjorde det bästa utifrån dina erfarenheter du begåvats med. Bättre sent än aldrig antar jag. Acceptera olikhet. Acceptera olikhet. Acceptera olikhet. Hur kan jag anpassa min kommunikation på hans nivå utan att gå till attack.

Matt. Men glad på livet. Ändå.

DSC_2774

blogstats trackingpixel

Någonting händer..

Och jag vet inte riktigt vad det är. Det känns som om marken rör sig. Byggnader flyttas. Människor tar en annan skepnad. Luften är annorlunda. Tiden stannar. Samtidigt finns ett pirr i kroppen. Strålar upp och ned inuti armarna.  Det är inte en oangenäm känsla men kanske inte helt angenäm heller… Jag tror jag lyckas skåda ovanifrån. Emellanåt. Observera på en annan nivå. Ovanför labyrinten jag vanligen befinner mig i. Är det en distans? Det går att se bakom lagren!

Kanske kan jag bara försöka vara och embraca vad det nu än är som händer..  Ovisshet. Acceptera det. Att inte alltid kunna veta vad som komma skall. Det hör till. Jag har mått bra och levt i helgen. Det har varit ljuvligt.

 

Uppskattning. Tacksamhet. Vänner. Kakbuffe. Potatispuré. Champange. Spa. Gods & Gårdar. Vara töntig och vistas bland de som gillar en för den man är. <3 Med alla ens sidor.

Det var en lång vecka. Höjdpunkterna var psykologbesöket. Teaterkursen. Samtal med gammal kollega. Insikt i att jag behöver arbeta på två stora saker när det gäller arbete. Den ena är att acceptera hur det är att vara anställd och allt som kommer därtill. Alla oskrivna regler som man förväntas haka på och bara följa. Den andra är insikten att jag verkligen vill lära mig att inte ägna energi åt vad kollegor gör eller inte gör. Det ger mig inget. Det enda jag tror att det ger mig är jämförelse om jag själv är duglig i det jag gör. Om det jag gör är lagom eller tillräckligt. Måttstocken. Det skall inte behövas. Jag duger som jag är. Och jag har så mycket i mitt liv som väger tyngre och som jag bör ägna den dyrbara energin åt istället.

IMG_20171007_190645_333 (2)

blogstats trackingpixel

30 år

Blev jag igår. Deja Vu:s som aldrig förr. På en fascinerande nivå. Det är som om delar av dygnet upprepar sig. Från en annan och fjärran tid men ändå nutid. Skänker ett lugn. Någonstans. Det blir inte någon större ytterlighet mer än den jag har framför mig. Och jag finner något slags lugn i det.

 

Status?

Älskade familj. Tack för igår. Jag känner också någon slags acceptans inför det som gnaver inuti mig. Krusningarna i skinnet. Varvat med total spännyta. Har jag möjlighet är det neutraliserat inom 3 mån. Tydligt underförstått var mitt fokus är. Zzz. Sluta erinra mig. Det blir vad jag fokuserar på. Besöket på kontoret i Europa gick bra. Flygresan också. Jag bjöd på mig själv och fick energi tillbaka. Jag är stolt över mig själv. Att vara i stunden. Det är onekligen lösningen på allting. Då finns inte det gnagande mer än långt långt bort i periferin. Att vara i stunden och vilja interagera och SKITA i om man skulle glömma bort vad x heter på d språket. Det bara flyter. Du pratar runt det. För du är i stunden. Och du vill. Det är så förbannat underbart. Det är min insikt denna vecka. Eckart Tolle har inte för inte en egen liten ”filosofi”. Nuet. Svårt att bemästra fullt ut men fullt görbart i stunder när du ger dig hän. Jag vill ge mig mer hän. Åt vitalitet. Funktionellt liv! Det vill jag verkligen. Jag är även stolt över en till sak. Jag har attraherats av en person under en tid. Det har ätit energi. Stora mängder energi. Jag vet inte om det har varit så att det är en oro att jag inte ”vet var jag skall placera personen” och har varit nervös och när jag blir nervös kan jag ibland bli flirtig. Ett beteende jag inte är superstolt över men ändå harmlöst och kontentan är att jag bara vill väl. Tenderar fastna i situationer och personer. Speciellt det som känns ovisst. Det gjorde detta. Jag tog tag i det. Genom att konversera med personen med hur jag upplever det hela. Personen och situationen. Och höra hur denna känner. Svinskönt o få ett svar. Våga fråga. Våga säga som man känner. Så länge man inte gör någon illa. Det är något att prova på o utsätta sig mer för. Så också i det lilla. O acceptera olikheterna vi har. Det är okej. Det är ingen förbannad tävling. Vi behöver inte nå konsensus alltid. Det gäller bara att vara såpass säker i sig själv att man klarar av andra åsikter. Då blir det inte jobbigt. Det här känns som ett steg i rätt riktning.

DSC_3478

blogstats trackingpixel

Att andas

rätt. Det är inte lätt. Men det skall tydligen gå. Jag har gett mig fanken på att jag ska lära mig det inom de närmaste tre åren. Hur? Genom att avsätta 10 minuter 5 kvällar i veckan där jag sätter/lägger mig ned och upprepar ett specifikt mantra. Föra energier vidare genom kroppen. Så det inte stannar. I alla jävla spänningar som håller mig fången i sektioner i min kropp. Jag delas. En del underben. En del packat lår. Ett bäcken. Är det ens mitt? En mage. Svullen nästintill gravid. Och ett kippande kycklingbröst. En hals vars senor tydligt skönjs. Knutar på dem. Om du känner närmare. Och armarna. Klistrade längs kroppen. Sitter konstant ihop med ngt. Möbel. Mig själv. Aldrig lösa. Lealösa. På spänn. Klösa. Eller springa. Lilla lilla tempel. Jag lovar att du skall få kärlek.

 

Jag accepterar det nya och allt det stora jag gått och går igenom i mitt liv. Detta år har, med risk för att upprepa mig, inte varit ett enkelt år. Slutat tre jobb. Varit inlagd. Bytt medicinering som annars löpt i 10 år. Börjat ett seriöst jobb igen. Vill vara där. Internationell miljö. Resor. Imorgon till kontoret i Europa. Nervös. Magen går i vågor. Försöker slappna av men en stöt rusar och den ställs in i skräck igen. Jag vill kontrollera det. Hela tiden. Hela min kroppsliga uppenbarelse och förnimmelse. Jag vill styra. Styra andningen. Förstå. Vad är det som sker. Lösa problemet! Jag glömmer hela tiden. Jag kan inte lösa problemet. Inte nu! Det måste få ta sin tid. Tålamod. Tålamod. Tålamod. Tid. Tid. Tid. Jag får göra samma sak med detta som jag gjorde med förra -förvisso nära döden upplevelsen- men face the fact att det är tre månaders regeln som gäller. Jag får acceptera att de närmaste tre månaderna kommer vara stressfulla. Bälte runt midjan och under bröstet. Fiskmuns andning. Gäspningar. Och konstant analyserande kring vad FAN som händer med mig. DET ÄR FUCKING OK. IVE DONE THIS BEFORE. Snälla kan vi påminna och peppa varandra om detta. Håll i och håll ut- tre månder! Lämna över mig åt det ovissa. Var snäll. och utmana mig lagom. På mina villkor. Det gör jag nu. Genom att utsätta mig. Och inte stanna hemma. Det kommer aldrig hjälpa mig långsiktigt. Jag har redan testat och insett att det är inte rätt väg. Det är ena foten framför den andra och lära sig stappla fram i regnet. Helt enkelt.

Älskade människor. Var varsamma med varandra. Hjälp någon som ser ut att tappa tråden. Lyft personerna i din omgivning. Det är allt och det enda min filosofi går ut på. Se andra människor och plocka fram styrkorna hos dem. Det är meningen men allt. Tror jag. Hjälpa andra att bli bättre versioner av sig själva. Samhälle. Näringsliv. Privatliv. Relationer överlag. Världen blir en vackrare plats med detta agerande. Sharing… is caring!

Jag vill bara någonstans med dessa egobilder på mig själv. Visa. Att det är förbannat okej att gråta. Alla gör det. Alla behöver det. Jag vill visa att man kan vara på jobbet innan hemgång- se representative ut och försöka som alla andra. Vistas på ett kontor och spela viktig. Medan du timmen efter kommer hem. Gråter. Oroar dig. Vi är människor med emotioner. Av en anledning. Snälla våga prata och visa det. Alla har vi känslor. Det är bara att vissa är duktigare på att dölja dem än andra.            

DSC_3453       DSC_3458

blogstats trackingpixel

Väntar

Längtar. Saknar. Vill. Så gärna. gärna. gärna. Träffa dig. Vara nära dig. Krama dig. Kela med dig. Andas in din lukt. Känna dina armar runt mig. Omfamnas. Ligga tätt tillsammans. Känna mig förankrad. Tillhörande. Det finns ett större. Ett syfte. Vi två.

Och jag väntar- fortfarande. Jag är så förbannat jävla trött på det här. Är det mig det är fel på? Jag vill för mycket? Jag vill alltid? Vill jag mer? Är jag orimlig? Gränslös?

Varför säger du att du vill vara med mig när dina handlingar inte stämmer överens. Jag har sällan känt mig så tillintetgjord. Du bryr dig inte.

———————————————————————–

Ovan meningar daterade för någon vecka sedan. Alltså. Upp som en sol ned som en pannkaka. Jag vet att jag är krävande. Jag säger vad jag känner. Tycker. Tänker. MEN jag lyssnar också. Jag väntar. VÄNTAR på att förstå. Jag vet att jag borde acceptera. Acceptera olikheter och det gör jag- Jag älskar olikheter. MEN om jag är i nära relation vill jag försöka förstå beteenden. Om det är något som berör mig. och det gör det. För det är min tid du gör anspråk på. Kommunicera bara rakt ut hur det ligger till. Allt blir så betydligt mkt enklare om då.

DSC_3330

blogstats trackingpixel