Att andas

rätt. Det är inte lätt. Men det skall tydligen gå. Jag har gett mig fanken på att jag ska lära mig det inom de närmaste tre åren. Hur? Genom att avsätta 10 minuter 5 kvällar i veckan där jag sätter/lägger mig ned och upprepar ett specifikt mantra. Föra energier vidare genom kroppen. Så det inte stannar. I alla jävla spänningar som håller mig fången i sektioner i min kropp. Jag delas. En del underben. En del packat lår. Ett bäcken. Är det ens mitt? En mage. Svullen nästintill gravid. Och ett kippande kycklingbröst. En hals vars senor tydligt skönjs. Knutar på dem. Om du känner närmare. Och armarna. Klistrade längs kroppen. Sitter konstant ihop med ngt. Möbel. Mig själv. Aldrig lösa. Lealösa. På spänn. Klösa. Eller springa. Lilla lilla tempel. Jag lovar att du skall få kärlek.

 

Jag accepterar det nya och allt det stora jag gått och går igenom i mitt liv. Detta år har, med risk för att upprepa mig, inte varit ett enkelt år. Slutat tre jobb. Varit inlagd. Bytt medicinering som annars löpt i 10 år. Börjat ett seriöst jobb igen. Vill vara där. Internationell miljö. Resor. Imorgon till kontoret i Europa. Nervös. Magen går i vågor. Försöker slappna av men en stöt rusar och den ställs in i skräck igen. Jag vill kontrollera det. Hela tiden. Hela min kroppsliga uppenbarelse och förnimmelse. Jag vill styra. Styra andningen. Förstå. Vad är det som sker. Lösa problemet! Jag glömmer hela tiden. Jag kan inte lösa problemet. Inte nu! Det måste få ta sin tid. Tålamod. Tålamod. Tålamod. Tid. Tid. Tid. Jag får göra samma sak med detta som jag gjorde med förra -förvisso nära döden upplevelsen- men face the fact att det är tre månaders regeln som gäller. Jag får acceptera att de närmaste tre månaderna kommer vara stressfulla. Bälte runt midjan och under bröstet. Fiskmuns andning. Gäspningar. Och konstant analyserande kring vad FAN som händer med mig. DET ÄR FUCKING OK. IVE DONE THIS BEFORE. Snälla kan vi påminna och peppa varandra om detta. Håll i och håll ut- tre månder! Lämna över mig åt det ovissa. Var snäll. och utmana mig lagom. På mina villkor. Det gör jag nu. Genom att utsätta mig. Och inte stanna hemma. Det kommer aldrig hjälpa mig långsiktigt. Jag har redan testat och insett att det är inte rätt väg. Det är ena foten framför den andra och lära sig stappla fram i regnet. Helt enkelt.

Älskade människor. Var varsamma med varandra. Hjälp någon som ser ut att tappa tråden. Lyft personerna i din omgivning. Det är allt och det enda min filosofi går ut på. Se andra människor och plocka fram styrkorna hos dem. Det är meningen men allt. Tror jag. Hjälpa andra att bli bättre versioner av sig själva. Samhälle. Näringsliv. Privatliv. Relationer överlag. Världen blir en vackrare plats med detta agerande. Sharing… is caring!

Jag vill bara någonstans med dessa egobilder på mig själv. Visa. Att det är förbannat okej att gråta. Alla gör det. Alla behöver det. Jag vill visa att man kan vara på jobbet innan hemgång- se representative ut och försöka som alla andra. Vistas på ett kontor och spela viktig. Medan du timmen efter kommer hem. Gråter. Oroar dig. Vi är människor med emotioner. Av en anledning. Snälla våga prata och visa det. Alla har vi känslor. Det är bara att vissa är duktigare på att dölja dem än andra.            

DSC_3453       DSC_3458

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>