Utkast

Villfarelser. Visar att humor gränsar till ångest. Att visa bilden speglar nödvändigtvis inte att jag anser mig vara sjuk i huvudet. Även om jag idag känner mig just sjuk. I huvudet. Och Vad fan är sjuk i huvudet- egentligen? Varför har det ens en negativ klang? Det är väl bara jobbigt- snarare. Liksom det är att vara sjuk i halsen. Sjuk i magen. Sjuk i benet. Problemet är att sjuk i huvudet har blivit ett skällsord snarare som man slänger sig med till folk som beter sig annorlunda eller illa. Och isåfall var går gränsen för vad som är att vara sjuk i huvudet? Redan där behöver man ju bena ut vad som räknas till huvud. Skala. Skala. Skala. Och när är man sjuk? Vad är friskt? 

Jag orkar inte. Den här dagen har varit jobbig. Känt mig överkörd. Förminskad. Äcklad. Besviken. Arg. Obekräftad. Tillintetgjord. 

 

Konsten att acceptera olikheter. Acceptera någons tystnad. Och att räkna till tio. Acceptera. Acceptera att jag har svårt att acceptera att jag inte kan acceptera mitt icke accepterande.

 

Acceptera att jag inte- just nu- behärskar  konsten att INTE låta saker jag inte kan kontrollera få påverka mig. Acceptera att jag reagerar mer än vad jag vill just nu.

Och ha förståndet att inse att jag är en förbannat bra person ändå. Gahh. Klart slut. Ge mig styrka att ta ena foten framför den andra.

 

DSC_3369

blogstats trackingpixel

Provokativ

Är det så man uppfattas? Kanske.

Bryr jag mig? Ja. Kan jag förändra andras tankar? Nej. Bara när de själva är mottagliga.

Och Jo -Detsamma gäller för mig. Givetvis.

 

Jag vill aldrig sluta lyssna. Jag vill aldrig sluta prata. Heller, vill jag aldrig sluta fråga. Det finns så oändligt mycket sorg. oro. rädsla. ilska. tomhet. funderingar. tankar. sånt som bara stannar inuti en. Om det stannar inuti en. Så växer det. och blir större. och fastnar. i kroppen. i nacken. i bäckenet. i ryggen. i talet. i kommunikationen. i själen. släpp ut det. Släpp ut det inför dig själv först. Etikettera vad:et, hur:et och varför:et . Och mycket viktigt- Ta sedan ansvar för dig själv. Låt ingen annan (vän, kollega, bekant, läkare, notis, bok, familj, psykolog etc) rasera din världsbild utan lyssna och acceptera andras världsbilder. Ta till dig i det som ger funktionellt värde i ditt liv. Välj vilka du vill bida energi på. Dem finns. Och du hjälper andra genom att visa dig mänsklig.

 

Jag ser det varje dag. Visa dig mänsklig och sårbar. Det är tråkigt att folk uppfattar mig provokativ. Men jag accepterar det. Mitt syfte är högre och jag kommer aldrig sluta visa mig sårbar.

 

Älskade pappa. Jag önskar du hade vågat visa dig sårbar nån gång. Och berätta vad du kände. Men Jag förstår pckså att du gjorde det bästa utifrån dina erfarenheter du begåvats med. Bättre sent än aldrig antar jag. Acceptera olikhet. Acceptera olikhet. Acceptera olikhet. Hur kan jag anpassa min kommunikation på hans nivå utan att gå till attack.

Matt. Men glad på livet. Ändå.

DSC_2774

blogstats trackingpixel

Någonting händer..

Och jag vet inte riktigt vad det är. Det känns som om marken rör sig. Byggnader flyttas. Människor tar en annan skepnad. Luften är annorlunda. Tiden stannar. Samtidigt finns ett pirr i kroppen. Strålar upp och ned inuti armarna.  Det är inte en oangenäm känsla men kanske inte helt angenäm heller… Jag tror jag lyckas skåda ovanifrån. Emellanåt. Observera på en annan nivå. Ovanför labyrinten jag vanligen befinner mig i. Är det en distans? Det går att se bakom lagren!

Kanske kan jag bara försöka vara och embraca vad det nu än är som händer..  Ovisshet. Acceptera det. Att inte alltid kunna veta vad som komma skall. Det hör till. Jag har mått bra och levt i helgen. Det har varit ljuvligt.

 

Uppskattning. Tacksamhet. Vänner. Kakbuffe. Potatispuré. Champange. Spa. Gods & Gårdar. Vara töntig och vistas bland de som gillar en för den man är. <3 Med alla ens sidor.

Det var en lång vecka. Höjdpunkterna var psykologbesöket. Teaterkursen. Samtal med gammal kollega. Insikt i att jag behöver arbeta på två stora saker när det gäller arbete. Den ena är att acceptera hur det är att vara anställd och allt som kommer därtill. Alla oskrivna regler som man förväntas haka på och bara följa. Den andra är insikten att jag verkligen vill lära mig att inte ägna energi åt vad kollegor gör eller inte gör. Det ger mig inget. Det enda jag tror att det ger mig är jämförelse om jag själv är duglig i det jag gör. Om det jag gör är lagom eller tillräckligt. Måttstocken. Det skall inte behövas. Jag duger som jag är. Och jag har så mycket i mitt liv som väger tyngre och som jag bör ägna den dyrbara energin åt istället.

IMG_20171007_190645_333 (2)

blogstats trackingpixel

30 år

Blev jag igår. Deja Vu:s som aldrig förr. På en fascinerande nivå. Det är som om delar av dygnet upprepar sig. Från en annan och fjärran tid men ändå nutid. Skänker ett lugn. Någonstans. Det blir inte någon större ytterlighet mer än den jag har framför mig. Och jag finner något slags lugn i det.

 

Status?

Älskade familj. Tack för igår. Jag känner också någon slags acceptans inför det som gnaver inuti mig. Krusningarna i skinnet. Varvat med total spännyta. Har jag möjlighet är det neutraliserat inom 3 mån. Tydligt underförstått var mitt fokus är. Zzz. Sluta erinra mig. Det blir vad jag fokuserar på. Besöket på kontoret i Europa gick bra. Flygresan också. Jag bjöd på mig själv och fick energi tillbaka. Jag är stolt över mig själv. Att vara i stunden. Det är onekligen lösningen på allting. Då finns inte det gnagande mer än långt långt bort i periferin. Att vara i stunden och vilja interagera och SKITA i om man skulle glömma bort vad x heter på d språket. Det bara flyter. Du pratar runt det. För du är i stunden. Och du vill. Det är så förbannat underbart. Det är min insikt denna vecka. Eckart Tolle har inte för inte en egen liten ”filosofi”. Nuet. Svårt att bemästra fullt ut men fullt görbart i stunder när du ger dig hän. Jag vill ge mig mer hän. Åt vitalitet. Funktionellt liv! Det vill jag verkligen. Jag är även stolt över en till sak. Jag har attraherats av en person under en tid. Det har ätit energi. Stora mängder energi. Jag vet inte om det har varit så att det är en oro att jag inte ”vet var jag skall placera personen” och har varit nervös och när jag blir nervös kan jag ibland bli flirtig. Ett beteende jag inte är superstolt över men ändå harmlöst och kontentan är att jag bara vill väl. Tenderar fastna i situationer och personer. Speciellt det som känns ovisst. Det gjorde detta. Jag tog tag i det. Genom att konversera med personen med hur jag upplever det hela. Personen och situationen. Och höra hur denna känner. Svinskönt o få ett svar. Våga fråga. Våga säga som man känner. Så länge man inte gör någon illa. Det är något att prova på o utsätta sig mer för. Så också i det lilla. O acceptera olikheterna vi har. Det är okej. Det är ingen förbannad tävling. Vi behöver inte nå konsensus alltid. Det gäller bara att vara såpass säker i sig själv att man klarar av andra åsikter. Då blir det inte jobbigt. Det här känns som ett steg i rätt riktning.

DSC_3478

blogstats trackingpixel

Att andas

rätt. Det är inte lätt. Men det skall tydligen gå. Jag har gett mig fanken på att jag ska lära mig det inom de närmaste tre åren. Hur? Genom att avsätta 10 minuter 5 kvällar i veckan där jag sätter/lägger mig ned och upprepar ett specifikt mantra. Föra energier vidare genom kroppen. Så det inte stannar. I alla jävla spänningar som håller mig fången i sektioner i min kropp. Jag delas. En del underben. En del packat lår. Ett bäcken. Är det ens mitt? En mage. Svullen nästintill gravid. Och ett kippande kycklingbröst. En hals vars senor tydligt skönjs. Knutar på dem. Om du känner närmare. Och armarna. Klistrade längs kroppen. Sitter konstant ihop med ngt. Möbel. Mig själv. Aldrig lösa. Lealösa. På spänn. Klösa. Eller springa. Lilla lilla tempel. Jag lovar att du skall få kärlek.

 

Jag accepterar det nya och allt det stora jag gått och går igenom i mitt liv. Detta år har, med risk för att upprepa mig, inte varit ett enkelt år. Slutat tre jobb. Varit inlagd. Bytt medicinering som annars löpt i 10 år. Börjat ett seriöst jobb igen. Vill vara där. Internationell miljö. Resor. Imorgon till kontoret i Europa. Nervös. Magen går i vågor. Försöker slappna av men en stöt rusar och den ställs in i skräck igen. Jag vill kontrollera det. Hela tiden. Hela min kroppsliga uppenbarelse och förnimmelse. Jag vill styra. Styra andningen. Förstå. Vad är det som sker. Lösa problemet! Jag glömmer hela tiden. Jag kan inte lösa problemet. Inte nu! Det måste få ta sin tid. Tålamod. Tålamod. Tålamod. Tid. Tid. Tid. Jag får göra samma sak med detta som jag gjorde med förra -förvisso nära döden upplevelsen- men face the fact att det är tre månaders regeln som gäller. Jag får acceptera att de närmaste tre månaderna kommer vara stressfulla. Bälte runt midjan och under bröstet. Fiskmuns andning. Gäspningar. Och konstant analyserande kring vad FAN som händer med mig. DET ÄR FUCKING OK. IVE DONE THIS BEFORE. Snälla kan vi påminna och peppa varandra om detta. Håll i och håll ut- tre månder! Lämna över mig åt det ovissa. Var snäll. och utmana mig lagom. På mina villkor. Det gör jag nu. Genom att utsätta mig. Och inte stanna hemma. Det kommer aldrig hjälpa mig långsiktigt. Jag har redan testat och insett att det är inte rätt väg. Det är ena foten framför den andra och lära sig stappla fram i regnet. Helt enkelt.

Älskade människor. Var varsamma med varandra. Hjälp någon som ser ut att tappa tråden. Lyft personerna i din omgivning. Det är allt och det enda min filosofi går ut på. Se andra människor och plocka fram styrkorna hos dem. Det är meningen men allt. Tror jag. Hjälpa andra att bli bättre versioner av sig själva. Samhälle. Näringsliv. Privatliv. Relationer överlag. Världen blir en vackrare plats med detta agerande. Sharing… is caring!

Jag vill bara någonstans med dessa egobilder på mig själv. Visa. Att det är förbannat okej att gråta. Alla gör det. Alla behöver det. Jag vill visa att man kan vara på jobbet innan hemgång- se representative ut och försöka som alla andra. Vistas på ett kontor och spela viktig. Medan du timmen efter kommer hem. Gråter. Oroar dig. Vi är människor med emotioner. Av en anledning. Snälla våga prata och visa det. Alla har vi känslor. Det är bara att vissa är duktigare på att dölja dem än andra.            

DSC_3453       DSC_3458

blogstats trackingpixel

Väntar

Längtar. Saknar. Vill. Så gärna. gärna. gärna. Träffa dig. Vara nära dig. Krama dig. Kela med dig. Andas in din lukt. Känna dina armar runt mig. Omfamnas. Ligga tätt tillsammans. Känna mig förankrad. Tillhörande. Det finns ett större. Ett syfte. Vi två.

Och jag väntar- fortfarande. Jag är så förbannat jävla trött på det här. Är det mig det är fel på? Jag vill för mycket? Jag vill alltid? Vill jag mer? Är jag orimlig? Gränslös?

Varför säger du att du vill vara med mig när dina handlingar inte stämmer överens. Jag har sällan känt mig så tillintetgjord. Du bryr dig inte.

———————————————————————–

Ovan meningar daterade för någon vecka sedan. Alltså. Upp som en sol ned som en pannkaka. Jag vet att jag är krävande. Jag säger vad jag känner. Tycker. Tänker. MEN jag lyssnar också. Jag väntar. VÄNTAR på att förstå. Jag vet att jag borde acceptera. Acceptera olikheter och det gör jag- Jag älskar olikheter. MEN om jag är i nära relation vill jag försöka förstå beteenden. Om det är något som berör mig. och det gör det. För det är min tid du gör anspråk på. Kommunicera bara rakt ut hur det ligger till. Allt blir så betydligt mkt enklare om då.

DSC_3330

blogstats trackingpixel

Söndag.

Ett glas rött.

Broccolisoppa.

Kantarellmacka.

När är det nog? När njuter man? När efterkonstruktionens fulländade konklusion är Gott. Och gott nog. Jag har allt jag behöver. Just nu. När jag inte strävar efter högre eller mer. Förnöjsam. En modern stoicism a.ka ”likgiltighet”. Det behöver man tvinga sig till idag. I detta jag vill mer mer MEEEEEER samhälle.

 

Idag nöjer jag mig. Idag nöjer jag mig med icke bekräftelse och broccolisoppa.

blogstats trackingpixel

Reflektion

.. i lagom dos.

Hur känns det i kroppen och knoppen? Starkt kroppsligt påslag av oro/ångest. Lätt kippande efter andan. Rädd för att vara själv och rädd för att vara bland andra. Känner mig missanpassad. Och jävligt egoistisk.

Vad har hänt den senaste tiden? Insikt om att jag skall hålla föredrag (sånt gör mig livrädd) . Väldigt mycket drama och svår kommunicerat mellan mannen och jag. Natt och dag. Onekligen. Började den här veckan med att dricka mig på tok för full en måndag och inte minnas hur den slutade för att arbeta hela veckan. Ett under att jag klarat veckan. En fredag som avslutas med en födelsedagsdrink- skulle bli EN då vi båda var helt förstörda men slutar med ytterligare en blackout och en lördag spenderades gråtande och med adderat kemiskt ångestpåslag också. Tjackpundarmyrkryp. Hela jävla veckan. Det är förvisso mitt eget fel. Alkohol. Så jävla dumt.

Och just ja- är det snart den tiden på månaden? Då gråter jag ännu mer än normalt. (Gråter säkert 6 av 7 dagar )

Vad gör jag åt detta? Jag gör saker ändå. Jag går på teaterkursen trots att jag inte vill. Jag pratar med kollegor trots att jag är livrädd. Jag brister ut i gråt när jag måste. Och jag biter ifrån när jag känner mig orättvist behandlad. Jag är snäll mot de jag vill hjälpa och jag tar mig an dem till 100 % detta till trots att jag är ett darrande asplöv. Jag tar ena foten framför den andra. Även om det är jävligt tunga steg. För jag vet. Att det kommer gå över. Jag har så många gånger gjort detta. Så jävla många gånger.

Utmaningen: Det svåraste. Acceptera att det är som det är. Acceptera att jag är såhär. Acceptera att jag är förbannat bra ändå.

DSC_3349

blogstats trackingpixel

Psykisk ohälsa

versus psykisk hälsa. Börja med att definiera- Vad är psykisk hälsa- det eftersträvansvärda? Vi pratar så mycket om psykisk ohälsa (depression, ångest, nedstämdhet…) att man nästan missar- vad är det vi vill åt? Hur får vi psykisk hälsa? Begrunda nedan punkter. Reflektera hur du själv förhåller dig till dem. Ditt nu-jag. Din period. Var är du nu?

  1. Positiv affekt – vid gott humör, lugn och full av liv.
  2. Upplevd lycka och nöjdhet – känner sig nöjd och tillfreds med livet.
  3. Självacceptans – har en positiv bild av sig själv, sitt förflutna och accepterar olika aspekter av självet.
  4. Social acceptans – har en positiv bild av andra samtidigt som personen accepterar olikheter och människors komplexitiet.
  5. Personlighetsutveckling – visar insikt i sin potential och utveckling och öppenhet inför utmaningar.
  6. Social aktualisation – anser att människor och samhället kan utvecklas positivt och växa.
  7. Mening med livet – har målsättningar som ger livet en mening.
  8. Social kontribution – anser sig ha något att tillföra samhället, och att vad man gör är av värde för andra.
  9. Behärskning av omgivningen – klarar av att behärska komplicerade miljöer och kan välja miljö som passar sina behov.
  10. Social koherens – intresserad av samhället eller omgivningen, och anser att samhället är meningsfullt och begripligt.
  11. Autonomi – är självgående med av samhället accepterade eller konventionella uppfattningar, och kan stå emot oönskat grupptryck.
  12. Goda mellanmänskliga relationer – har varma, tillitsfulla och tillfredsställande relationer, och har förmåga till initimitet och empati.
  13. Social integration – har en känsla av att vara en del av samhället, och att samhället är ett stöd.

 

Damn. Jag vill ha ett snällare samhälle. Om alla drar sitt strå till stacken. Då går det. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

blogstats trackingpixel

Ömsesidigt

Kanske handlar det lika mycket om att jag vill och behöver reflektera. Med någon. Jag tror det är en stor anledning. Resonerande som blir mer verkligt tillsammans med någon. Men att bli funnen och fånga intresse i denna enorma verklighet vi förhåller oss till är svårt. Men fullt görbart.

 

Så statusen.

Påminner mig. Igen. Om att jag har fått livet tillbaka. Har skapat lätt ”mani” emellanåt. Inne på min femte vecka på jobbet. Jobb alltså. Något man behöver prata mer om kan jag känna.. Det är inte normalt att tvingas in på kontor, stirra på en skärm, svara på mail, stressa över något som kallas projekt och/eller beställningar som skall göras- eller inte göras. Det enda vi vet är att du skall se ut att ha mycket att göra, du ska gärna också säga att -”du har mycket just nu”. Utrymme för sociala aktiviteter skall det inte pratas så högt om på arbetsplatsen. Du är där för dem i 8 timmar varje dag. Du är i deras ägo. Som anställd.

 

Hårt uttryckt. Måhända. Jag gillar min nya arbetsplats. Det är vuxna människor. Var och en tar hand om sig själv. Du är delaktig i större beslut. Alla är lika delaktiga. Ingen skillnad på titel. Syftet är av ett högre. Om du frågar mig. Rädda liv. Det är ett viktigt för mig. Även om det tyvärr alltid kokar ned till ”tjäna pengar”, ”vinst” och ”kapa kostnader”. Och det kan man ju förstå. För att företaget skall kunna överleva. Pengarna får dock inte tjäna ett högre ställningstagande än det ursprungliga syftet. If u ask me..

Jag konstaterar att jag är rädd. Just nu. Det suger i magen. De senaste dagarna har jag vaknat upp med en molande och tryckande känsla när jag kliver upp på morgonen. Något tyngre att hämta andan. Är inte lika glad när jag går upp.

Vad har hänt i mitt liv den senaste tiden ? (förutom att jag blott är inne på den femte veckan i en helt ny miljö och ansträngning än vad jag är van vid) Jo. Kanske att jag blivit tilldelad hålla presentation för x antal internationella kontakter inom snar framtid. Omedelbar reaktion- FUCK NO. Efter längre betänketid- Säkert nyttigt. Gör det du är rädd för. Begränsa dig inte. Stappla dig igenom på din knackliga engelska om det ska vara så. Gör det bara. Skriv ned om du är rädd. Läs innantill. Gör det till din grej. Inte en jävel kan komma o säga åt dig hur det ska vara om de inte har presenterat önskemålen. Ta reda på det som kan ta redas på kan. Mer kan du inte göra. Jo förresten- en enormt stor uppgift. Gör annat under tiden. Umgås. Träna. Prata i telefon. Spring. Laga mat. Drick vin. Eller drick inte vin. Låt det suga i magen. Det kommer gå över. Lägg ingen värdering i det. Det är ditt Nu-Jag.

DSC_3320

blogstats trackingpixel