Att rannsaka sin barndom

Signalerna. Kopplingar mellan minnen, dåtid och nutid. Vem är jag. Varför blev jag. Hur var det då. Addera invanda beteenden. Utbrott. Inbrott. Lirka. Forska. Få frågor. Utforska. Våga. Undersök! Nästan som en osynlig kraft- ja det är det ju? Energi som löper amok. Pusselbitar faller plats. Jag börjar förstå. Det var vissa saker som kan ha påverkat mitt idag förbannat osäkra inre jag.

Och det är helt Okej.

DSC_3749

blogstats trackingpixel

Tårar

Svider. Utanpå och inuti. Magen. Det stretar. Vad är det för ngt ? Som rör sig. Tycks vända sig.

Kväljning. Något vill ut.

HelveteJävlaskitvarförärdetsåsvårtattsläppasituationerpersonersombetyttsåförbannatmktförenmensomislutändanbehandlatensomenpåseskit

Är jag inte kär längre?

Jag är. Jag är. Jag är.

En människa. Känslor. Tankar. Kropp. Själ. Grunda. Kom tillbaka. Jag är Karin. Och jag är tillräcklig.

blogstats trackingpixel

Tid som flutit förbi

Folk ändras. Känslor med.

Ena dagen upp. Andra dagen ned. Storm eller Stilla. Apati och Frenesi.

Millesgård. Dyra drinkar. Kulturelit och Societet. Sväva runt. Dissekera. Konversera. Otrohet. Vända. vrida på varje sten. Spela Teater! Gå på Teater. Sanningen (sevärd) Mamma och pappa. Jag älskar er. Bortgång och Exit. Ersätta? Ny vän. Kattunge. Anhöriga. Skuld. Skam. Jag älskar dig Stina. Oro. Självcentrerad. Utstuderad. Granskad. jag?

Protagonist. Vad är rätt. Vad är fel. Subjektiviteten- enda sanningen. Sanningen för dig behöver inte vara sanningen för mig. Söker. Vill. Så gärna. gärna. Förstå. Springer. Snubblar. Jag ser det. Äntligen. Slappna av. Förkorta allt. Berätta inte allt. Ta hand om dig. Ta  ansvar för dig.

DSC_2680

blogstats trackingpixel

Att inte ta skit

Brukar skämtsamt svänga mig med – ”Hjulspår har jag minsann över hela min kropp” . Refererat till alla de många gånger jag blivit/känt mig överkörd. Och Alla vet vi att skämt tenderar att innehålla någon slags sanning. Häromdagen. Jag undrar om det kan ha varit så att den välkända så kallade ”bägaren” hade runnit över. Jag är trevlig till en början. Och OM jag är trevlig. Jag hyllar- och jag hyllar folk genuint till skyarna. Peppar. Motiverar. Undersöker. Reflekterar. Analyserar. Alltid. Försöker få min medspelare i ljuv dager. När jag sätts i ett nytt sammanhang. Speciellt om det sammanhanget stavas arbetsplats. Mönstret tenderar upprepa sig. Måhända har kroppen fått nog av all energi den läcker till andra men så sällan erhåller ett uns av tillbaka. Du är på min piedestal från första dag tills dess du väljer att agera barnsligt (läs högstadiefasoner/mobbing) då är du på min shitlist. Och jag kan GLADELIGEN berätta det för dig. Och det fick jag göra. I förra veckan. För en person.

 

Det sjuka är. Att det var s å skönt. Att få det ur mig. Och att inte mer behöva ta eller lyssna till mer skit. Behöver jag nämna att den här personen fjäskar arslet av sig efter detta? Suck.

 

Ta inte skit. Period.

DSC_3371

blogstats trackingpixel

Erfarenhet

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på livet. Och dess förgänglighet. Vi kommer inte leva för alltid. Period. Vad som händer därefter är upp till var och en att grunna på. Ingen vet med säkerhet. Kanske är det alla dessa tankar som lett till att jag behövde kontakta en tidigare väldigt nära nära vän (läs mitt ex), för att prata ut. Knyta ihop säcken. För om han skulle försvinna- då skulle jag inte kunna förlåta faktumet att jag inte försökte.

Möttes. På restaurangen. Nervöst fingrande. Igår. Ett och ett halvt år sedan vi sågs. Luften gick ur mig. Så mycket känslor. Så förbannat mycket känslor. Mixen stavas kärlek, kärlek och sorg. Sorg för att det inte gick. Det gick aldrig att reparera. Var det någonsin bra? Eller var det bra och kanske bara jag som var krävande? Så mycket frågor. Så lite tid. Så mycket rädsla. Vill jag ha honom? Vill jag ha honom överallt annat? Smärta. Det finns en historia. En lång historia mellan oss. Längre än den jag skapat med den man jag umgås med nu.

Att mötas. Prata. Ställa de obesvarade frågorna. Se in i dessa välbekanta vackra ögon och förnimma faktumet – jag har mognat. Jag både vill och behöver mer än det han någonsin har kunnat erbjuda mig. Och det är hans förtjänst. Denna erfarenhet. Tack för att jag har fått växa genom dig.

DSC_2727

blogstats trackingpixel

Att dö. Vad händer efter?

Inte något vi diskuterar över en kafferast. Givetvis, det är inte en sådan upplyftande diskussion. Jag inbillar mig dock att det är bra att meditera över frågan. Eller snarare faktumet. Att dö. För det kommer vi alla att göra. Förr eller senare. Av sjukdom/olycka eller ålder. Det är det enda vi vet. Ändå drar vi oss för att prata om döden. Det är synd. Jag tror att det skulle kunna avdramatiseras, kanske få sin naturliga prägel och inte vara så laddat. Jag tror att de flesta av oss vet att det vi inte talar, väljer att blunda för – så småningom kommer att drabba en med enorm kraft.

Igår fick jag reda på att min närmsta vän och familjemedlem gick bort. Jag längtar tills vi ses igen. För i min värld, kommer vi göra det! Grunnar lite på faktumet att ett djur kan betyda lika mycket som en människa. Han fanns alltid där. Alltid snäll. Alltid tröstande och aldrig med en dold agenda. Alltid äkta. Alltid enkel. Min idol.

DSC_2186

Lång vecka med tungt slut. Vädret är grått och jag känner mig degig. Träningen, vad hände med den? Att inte träna är att inte ta hand om sig själv. Idag har jag en dag. Bara har en dag. En dag som bara är. Bläh.

blogstats trackingpixel

Fake it until you make it ?

Slitet uttryck. Stämmer det? Ingen aning. Det låter så enkelt. Kanske är det precis så det är? Jag ska berätta vad jag tror på. Jag tror på placebo. Tankens kraft. Att tro på något. Benhårt. Också studier visar på placebons effekt. Om det är något jag har fått erfara genom mina dagar så är det just det. Tankens kraft. I detta fall pratar jag om de negativa tankarna som kan hamna i så nedgångna hjulspår där hela världen hamnar i en blurrig tunnel. Att inte veta vad som är upp eller ned , där alltet tycks sakna konturer och man flyter ut och äts upp av ens omgivning. Sängen. Golvet. Väggarna. Skinnflådd. Kvar finns ett äppelskrutt av en själv. Om ens det.

 

Den senaste veckan har jag nu provat motsatsen. Tankens kraft till att uppnå motsatsen. Och jag vill påstå att det händer grejer. Bara efter tredje -fjärde dagen. Idag vill jag vara världsvan. Cool. Snygg. Rolig. Älskvärd mot mig själv. Tillåtande. Tillräcklig. Jag vill vara så förbannat jävla tillräcklig. SÅ- För att nu hjälpa detta motsatstänk adderar jag några extra kraftfulla detaljer (och slås av hur roligt det är- trots att det är så långt ifrån jag)- måla naglarna! WOW! Det är ju så underskattat! Sminka ögonbryn? Alltså- aldrig hänt sedan jag rakade bort dem i 14 års åldern. Pärlor i öronen. Kanske det vackraste som finns. Gå ut. Se dina medmänniskor, var snäll och Äg dagen.

 

you are enough you are so enough it’s unbelievable how enough you are

 

DSC_3711

blogstats trackingpixel

Att mötas

Det slår mig ofta. Att det är så härligt. Med möten. Människor emellan. Och att möta nya människor! Det trevande som sker innan. Försiktigheten. Känna av situationen. Stämningen. Hur nära kan jag komma den här personen? Hur långt kan den här personen släppa in mig? Givet förutsätter detta att jag har valt att vara nyfiken, mottaglig och genuin när jag bemöter någon.

Situationer som dessa händer inte så ofta. Möta någon helt ny. Speciellt inte här i Sverige. Talar av egen reflektion nu men jag tror många svenskar undviker kontakt med ”främlingar” – något vi fostrats hårt av föräldrarna. Det skall vara trygghet. Vi är ett trygghetsknarkande land. Och det är såklart bra men inte så berikande i längden.

Jag utmanar mig själv att ta kontakt med främlingar och låta främlingar ta kontakt med mig. Inte alltid men relativt ofta.  När jag promenerar på stan. Frågar någon om vägbeskrivning. Är i mataffären. Hos frisören. På stranden. På restaurangen. På gymmet. Visst, det kan ALLTID finnas olika intentioner till mötet. Så är det – även med ens närmast sörjande. Jag och min karl (ja just nu verkar vi vara tillsammans) vi har helt olika intentioner i vår relation. Men vi försöker få dem att synka. Och pratar om dem. Det viktigaste- Varför. 

 

Några av mina mest starka och emotionella möten kommer när jag gett mig hän att prata med en ”främling”. En del av dem är några jag skulle kalla vänner. Och bjuder hem. På middag. Och prat. Jag älskar att lära mig om Andra. Människor. Beteenden. Viljor. Vanor. Existentiella reflektioner.

 

Igår fick jag av en främling höra ”Du är en Warrior”. Först blev jag lite perplex och förstod inte. Men log och fortsatte samtalet. Nu i efterhand förstår jag. Det är vi ju alla. Alla som kämpar. Och aldrig ger upp.

 

På den här bryggan i Kivik träffade jag en ”främling”. En 79 årig engelsman med gedigen erfarenhet på livet. Idag är vi goda vänner och talar ofta i telefon. Om livet. Jag antar att jag vill uppmuntra andra. Att våga ta kontakt. Vi tillhör samma art. Gemensam. . .

 

DSC_2694

 

 

blogstats trackingpixel

Utkast

Villfarelser. Visar att humor gränsar till ångest. Att visa bilden speglar nödvändigtvis inte att jag anser mig vara sjuk i huvudet. Även om jag idag känner mig just sjuk. I huvudet. Och Vad fan är sjuk i huvudet- egentligen? Varför har det ens en negativ klang? Det är väl bara jobbigt- snarare. Liksom det är att vara sjuk i halsen. Sjuk i magen. Sjuk i benet. Problemet är att sjuk i huvudet har blivit ett skällsord snarare som man slänger sig med till folk som beter sig annorlunda eller illa. Och isåfall var går gränsen för vad som är att vara sjuk i huvudet? Redan där behöver man ju bena ut vad som räknas till huvud. Skala. Skala. Skala. Och när är man sjuk? Vad är friskt? 

Jag orkar inte. Den här dagen har varit jobbig. Känt mig överkörd. Förminskad. Äcklad. Besviken. Arg. Obekräftad. Tillintetgjord. 

 

Konsten att acceptera olikheter. Acceptera någons tystnad. Och att räkna till tio. Acceptera. Acceptera att jag har svårt att acceptera att jag inte kan acceptera mitt icke accepterande.

 

Acceptera att jag inte- just nu- behärskar  konsten att INTE låta saker jag inte kan kontrollera få påverka mig. Acceptera att jag reagerar mer än vad jag vill just nu.

Och ha förståndet att inse att jag är en förbannat bra person ändå. Gahh. Klart slut. Ge mig styrka att ta ena foten framför den andra.

 

DSC_3369

blogstats trackingpixel